...när man är frisk kan man unna sig lyxen att ha ilandsproblem. Att fundera över sitt liv och sina val. Valet att bo i ett normalt svenskt villaområde, med kombibil, prylar i massor, likartade grannar och överlag väldigt mainstream beteende.
De där ögonblicken i livet, the happy moments, när man känner sig riktigt lycklig och riktigt levande. För mig har dessa ögonblick (med undantag för två, då våra älskade barn föddes), varit utomhus. De har varit på hästryggen, de har varit på havet och de har varit på ett fjäll. Och, såklart, vill man ha fler sådana moments. Men skulle de vara lika underbara, de där ögonblicken, om man inte hade alla andra, mer vardagliga stunder? Om allt bara var en lång radda av underbara ögonblick?
Jag vill bo vid havet, ha utsikt över obruten horisont och kunna sitta i kvällssolen och titta ut över världen. Och visst går det att ordna. Sälj allt, köp en liten stuga på en ö och parkera där! Skaffa några får, en trevlig hund och en bra båt som tar oss in då det behövs. Hönor ska vi också ha.
Fast, jag tror inte Wille och Julie skulle uppskatta hönorna lika mycket som sina kompisar. Och Peter skulle bli galen.
Ön får vänta.
Och under tiden jobbar vi nästan livet ur oss för att tjäna nog mycket pengar för att ha råd att vara på de där härliga ställena under korta perioder iallafall. Typ alternative lifestyle då och då. Som Thailandsvistelserna.
I April (somj börjar idag!) väntar 15 skiddagar för mig och barnen. Lite mindre för Peter. Men 15 skiddagar får man vara riktigt glad över.
Som sagt, ön får vänta.
Lycka. Och hit ska vi snart igen!