ÄRAS DEN SOM ÄRAS BÖR

Idag har Peter fått medalj! Här kommer lite bilder.

TV var på plats och filmade de uppradade soldaterna. (Peter är han i grönt. Fniss)

Julie och Adam var mer intresserade av varandra än av pappornas medaljmottagande =)

Små barn, lång ceremoni...

Stolt Wille

Stolt Peter (ser ni medaljen?)

Jag tog inga bilder på de som svimmade. För jag är ju snäll, innerst inne, egentligen.

HOW HARD CAN IT BE?

Snart kommer det att låta brak och krasch på Hedenvägen. Det är ljudet av vårt soffbord som flyger ut genom ytterdörren och blir kaffeved.

För snart står jag inte ut mer. Vi har haft det provisoriska soffbordet i snart 6 år. Jag spyr när jag ser det. Varje gång jag råkar få syn på det rycker jag till och tänker: HU!

Tyvärr är de enda borden jag vill ha totally out of reach. Så det får nog bli ett soffbordslöst vardagsrum för oss.

Mina drömmar. Båda hittar ni på Svenskt Tenn /Tant Jenny

ÅTTA SPYDDE RESTEN DOG

Jag har ett väldigt hett tips till någon duktig eventanordnare! Om du behöver jobb -kontakta mig, jag ska skicka dig vidare till en potentiell arbetsgivare som definitivt behöver dina tjänster.

Idag var vi på ett event anordnat av den potentielle arbetsgivaren. Det började bra med inbjudningar som damp ner i brevlådan 4 dagar innan eventet. (Ville man möjligen inte ha så många deltagare?). Vi lyckades iallafall att med detta två-sekundersvarsel stuva om i kalendrarna och anlände idag kl 10.15 fulla av förväntan. Underhållningen var iallafall väldigt imponerande, pompa och ståt och två (!) svimningar. WOW tyckte Wille och var djupt imponerad då de två resliga männen med några minuters mellanrum segnade ner i backen. (Herregud vilken tur att det inte  är männen som föder barn, om de svimmar av att STÅ STILL).

Nåväl, när svimningsdramatiken var över och den store talaren (som konsekvent tackade deltagarna i en tidigare mission ist för den aktuella) talat klart så bjöd man familjerna, de anhöriga, de som stått ut de långa veckor/månader som de respektive varit borta, på bricklunch (!) i markan (där slog man på stort, köttbullar med potatis eller kyckling, fast kycklingen var slut). I markan fick vi skäll för att vi kom för tidigt på lunch -NI SKULLE VARIT HÄR HALV ETT,  INTE HALV TOLV! -var svaret då jag frågade vilken sorts mat det fanns. Vilken tur att de äldre anhöriga som faktiskt hade satt på sig kostymer och slipsar och hela faderullan hade klätt upp sig. De vägde upp den trista bricklunchen och de sura mattanterna.

Sen var det klart. Men laxen vi tillslut fick var god och barnen var glada och piloten fick sin medalj och sitt diplom.

Men vem F-N hade ordnat den här tillställningen?
Förmodligen samma stjärna som ordnade flygdagen i somras för 40 000 åskådare och endast hade fixat ett litet ynkligt matställe. (det är väl onödigt för småbarnen att äta, de ska ju bara vara inne på området i 6 timmar...)

Sådärja , nu fick man spy lite galla också =). Det behövs bland allt latte-feelgod tycker jag.

Och som tur var så dog ju ingen, de bara svimmade.

IT COULD BE WORSE

Om jag har en dålig dag så tänker jag bara :-Äsch, jag är iallafall inte en polsk gruvarbetare. Sen blir jag glad igen =)

Var på besök i en polsk gruva för ett par veckor sedan. Hot as hell, trångt, ras från taket. Allmänt otrevligt var det därnere. Men ändå bättre än jag trodde.

The swedish delegation...

jag i saltdammet (svetten rann men det syns inte =) )

TIME FLIES

...snart är det jul. Nädå, men jisses vad fort hösten går. Första snön kom förra helgen. TACKOCHLOV försvann den på en gång, och den här helgen har bjudit på flera plusgrader. Underbart. Jag njuter av höstväder och längtar inte tills allt blir djupfryst och havet får ett lock över sig.

En lugn helg avslutades med fantastisk ljusshow vid Norrbottens museum. Två barn, en mamma och en momme knatade därifrån vid 19.30 och var speedade och uppfyllda av upplevelsen. Varför händer inte sånt här oftare? Trots obefintlig marknadsföring var det FULLT med folk i den regniga museiparken, och ändå var det här bara en av alla förställningar som givits. Vilket party Luleå! Shit, det finns hopp om livet även i den här hålan var min spontana tanke =)

Som genom ett mirakel kunde Julie trots den omtumlande upplevelsen ändå somna direkt vi kom hem.

På det mer filosofiska planet funderar jag mycket på allt och på livet just nu. 40-årskris kanske? Fast att kalla det kris är väl att ta i, mognad kanske är en bättre benämning.

Wille och Julie spanar in det första snöfallet (förra helgen)

Klart man måste få springa ut barfota på den första snön.

Såhär slutade det när Julie följde med mig på joggingrunda imorse...

Kanske beror på lördagskvällens aktivitet.. Matti, Julie och Wille gjorde B-näset osäkert

Summa summarum -härlig helg med joggingturer, shopping, kalas, thaimat, vinkväll, bus eller godis, vänner och godis. Vi har absolut inget att klaga på...

SPRINGMASKEN

Jag har ju drabbats av springmask. Blivit väldigt beroende och plågas nu av att vakna varje morgon och tänka -bara jag inte har ont i halsen, bara jag inte har ont i halsen. Nädå, men hela förra vintern hade jag just ont i halsen, det började med en halsböld i november och sedan blev det liksom inte bra. Och jag har hört att man kan springa om man är förkyld, har magsjuka, brutet ben och alla möjliga diverse åkommer. Men INTE OM MAN HAR ONT I HALSEN!

Igår provade jag att springa med magknip. Det gick bra i 4,5 km, sedan var det bara att kasta in handduken.

Hästarna var ett beroende, men vete tusan om inte det här är värre. Jag blir sursursur som ättika om jag inte får springa en dag. Vilar två dagar i veckan och det är inte kul. Och när jag springer är jag lycklig, endorfinerna flödar och jag känner mig oövervinnerlig (tills nån hurtbulle springer om mig det vill säga). Jag lyssnar på musik, bra musik som peppar, och njuter av dofter, den friska luften och ensamheten. Det är underbart.

Jag kan inte annat än att tipsa alla andra stressade småbarnsmorsor om det här. Spring! Det tar inte lång tid, man blir piggare, gladare, starkare och mår så bra! Dessutom springer jag tidigt på morgonen (på helgerna) och sent på kvällarna (på veckorna), så barnen märker knappt att jag är borta.

Den här foten (och min andra fot också förstås) har sprungit ganska många mil de senaste månaderna. Happy feet!

Nu är det fredag igen. HIT IT!

PICS FROM PERU

Bildregn. Har inte ord för att beskriva allt, så bilderna får tala. Jag vet iallafall att jag vill tillbaka, och jag vill att mina barn ska få se det här. Fast de måste bli lite, eller ganska mycket, större först.

SECURITY

Jodå, nog var jag hackad alltid. Fått byta ALLA lösenord, överallt, på order av IT-människa på jobbet. Jaja, så kan det gå.

Misstänker att mannen bredvid mig på bilden inte har liknande problem. Bilden är från Colca Canyon i Anderna, Peru. Resan var fantastisk men tuff.

Kondor i Colca Canyon

Jag var helt omtumlad och tagen länge efter Peru-resan i September. Fantastiskt land som förfärar och förför. Mer bilder etc kommer snart.

Nu funderar jag på om jag ska äta lunch eller springa. Kanske vore bäst att göra både och...

/Springmasken

HACKE HACKSPETT

Funderar på  om jag är hackad. Om jag är det , spelar det någon roll?

Bloggen har varit lite tyst på sistone. Det har varit fullt upp i det riktiga livet, och därmed inte så mycket tid för det virtuella livet. Men jag saknar min blogg, så nu ska jag försöka igen. Sedan sist har jag flygit och farit, jobbat, tränat och haft en massa kvalitetstid med min familj. En bra månad.

I somras startade jag ju kampen mot förfallet. Det går riktigt bra. Jag lovade mig själv att när jag fyller 40 ska jag vara mer vältränad än någonsin i mitt liv.

Vad tror ni, kommer jag att lyckas?