Här på SkyCity ska jag sova en kort natt innan det bär av till Bryssel imorgon. Kort natt med betoning på kort. Klockan ringer 05.00 och jag har ett par timmars jobb kvar innan jag kan sova.
På planet hem från Bryssel imorgon, DÅ ska jag sova.
Tidigare ikväll: öppet hus på Willes skola. Det kändes nästan som första skoldagen igen Pirrigt, spännande, förväntansfullt. Fast nuförtiden verkar gränserna mellan skola och dagis (jaja, förskola) vara väldigt utsuddade. Barnen är på fritids i samma lokaler en/ett par veckor innara själva FÖRskolan börjar. Så första "skoldagen" är inte riktigt första skoldagen.
-Ska föräldrarna vara med? undrade en förälder
-Nja, om ni vill .. Blev svaret.
Jösses vad märkligt. Klart man vill vara med på första skoldagen. Fast den kanske inte inträffar förrän nästa höst, när Wille börjar ettan. Eller?
Jag har ingen aning. Hur ska då barnen veta när de egentligen börjar skolan? Eller är det ingen "big deal" att börja skolan längre?
Slå mig i huvudet med nåt hårt om ni vill men jag kan tycka att det här med att barnen ska börja sexårs FÖRskola ett år innan de börjar ettan inte är nåt annat än ett sätt att motivera att man föser ihop ännu större antal barn under ännu färre personers övervakning/ledning än vad som skulle varit om de gått ett år till på dagis.
Fast jag ska inte ropa NEJ förrän jag är över bäcken. Willes lärare verkade mycket kloka och trevliga allihopa, och det blir nog jättebra.
Fast var tog pompan och ståten vägen? Var tog nervositeten och de nya fina skolkläderna var vägen? Var tog den nyinköpta skolväskan, pennorna, sudden och pennnvässaren vägen. Bänkpappret?
Kommer det nästa år? Eller kommer det aldrig?
Hur ska de små liven då förstå att det här är ALLVAR, att det här är nåt stort och att det här är början på något nytt?
Vi får väl se?
Jenny-konservatismens urmoder?