tisdag 28 februari 2012

WILLE 7 ÅR

Jag kommer ihåg det som om det var igår. Lukterna, det starka lysrörsljuset, den långa långa kampen, utmattningen, uppgivenheten, lättnaden. Och sedan kom han. Med snett huvud, tillplattad näsa, knutna nävar  och blåröd hud. Den vackraste lilla varelse jag någonsin sett. Och sedan kom känslorna. Först den enorma oändliga kärleken. Sedan allt annat i en salig röra: rädslan, beskyddarinstikten och insikten om hur skört allt är.

Han förde med sig så mycket lycka och glädje. Men också en alldeles avgrundsdjup rädsla. För jag tror att när man blir förälder så förstår man verkligen vad det innebär att vara rädd. Att vara rädd för att det ska hända den lilla bräckliga skyddslösa varelsen något. Rädlsa för att inte räcka till och rädsla för att dö. Inte för sin egen skull, utan för att den lilla inte ska bli föräldralös.

Allt förändrades verkligen det där ögonblicket för exakt 7 år, 13 timmar och 54 minuter sedan. Helt plötsligt förstod jag meningen med livet, och helt plötsligt blev jag själv och mina behov sekundära. Det var som att sinnena skärptes och allt blev tydligare och starkare, alla känslor så omedelbara och överväldigande.

Vi var i en kokong i rummet på Sunderby sjukhus i 6 dagar. Jag kommer ihåg min  ångest och mina tårar när de vänliga sköterskorna förde iväg honom för att ge honom extra mat under några långa minuter. Men han kom ju tillbaka. Redan där och då började vägen mot det oundvikliga. Han ska bli stor, bli självständig och klara sig utan mig. Just det är ju målet med all omtanke och kärlek.

Jag kommer ihåg hur han inte ville sova annat än liggandes med sin lilla kind hårt pressad mot min. Jag hoppas att jag aldrig glömmer den känslan. Ikväll när vi läst färdigt och jag kliat hans rygg en stund sade han -mamma, du kan gå nu. Jag ska somna själv.

Min lilla pojke håller på att bli stor. Jag hoppas att han någon gång förstår hur han förändrade mitt, våra liv. Vilken enorm glädje och kärlek han är. Willeprinsen, jag älskar dig. Tack för att du finns.



torsdag 16 februari 2012

NO CAN DO

Om någon undrar varför det är så tyst här så är det för att jag klarar inte att öppna bloggen och se mina inlägg från Thailand.

Jag börjar gråta och känner mig förtvivlad och vill tillbaka och längtar efter mina barn, tid med mina barn.

Det här förb.....djupfrysta snöhelvetet jag befinner mig i, kombinerat med mitt hyfsat energikrävande jobb kombinerat med alla förkylningsvirus gör att ovanstående reaktioner uppstår.

Lyxproblem, jag vet. Men ändå.

-grinollen

torsdag 2 februari 2012

VI LEVER

Postthailanddepression. Försökte bota den med lite skidåkning i helgen som var. Chockade barn i slalombackar 4 dagar efter hemkomst. Men glada barn. Och glada vuxna. Fast kallt. Och visst, depressionen sköts upp några dagar. Men nu är den här, med full kraft.Och inte blir det bättre av att jag är riktigt förkyld -ingen löpning.

Nu är det -30 grader ute, och ska bara bli kallare. 

GAAAAAAHHHHHHHHH.

Duktig Julie åkte hela familjebacken ner. Hon är så cool, min tjej. Okej då. Vår tjej.

lördag 21 januari 2012

PICS FROM KANTIANG

Nu är vi färdigpackade. Känns bra, då kan vi bada hela dagen imorgon innan vi åker på e pics eftermiddagen.
 Här kommer lite bilder från vår dag. Vi var nästan hela dagen på Kantiang Bay. Alldeles alldeles underbart.
På väg

På fina Same Same But Different har de ett altare med en elefant. Spännande.
Vacker härlig tom strand.







Jag har aldrig hört Wille och Julie gapskratta så mycket på en och samma dag. Att höra deras skratt är LYCKA.
Vi byggde sandslott, Wille hade svårt att sllita sig för ett lunchavbrott...


-Vårt bästa sandslott nånsin, mamma!

Same Same But Different. Både Julie och Wille käkade världens godaste nuggets.





Underbar dag. Underbara barn. Livet är så bra det kan bli.

RIGHT NOW

...just nu njuter vi. Sitter på balkongen. Peter dricker kaffe, jag dricker iskaffe. Dagen började med en lugn löptur längs stranden.  Sedan drog vi iväg till Ban Kantiang och Same Same But Different. Kom dit och hde hela den underbara stranden för oss själva. badade och dök efter fiskar i någon timme, gick upp och käkade glass. Badade lite till, byggde sandslott, busade i havet. Det klara, vackra härliga havet. Efter världens godaste chicken nuggets (enligt Wille), Som Tam och Varulvar (Vårrullar enligt Julie) i den härliga restaurangen åkte vi hem till Slow Down igen.

Wille och Julie har skrattat så mycket idag, och både jag och Peter har känt att det här är ju nästan löjligt. Man kan inte ha det så här bra. En alldeles underbara sista hela dag på vår långa härliga vistelse här.

Det kan inte bli bättre. Alla 4 nöjda, glada, harmoniska, lugna. Vilken dag.

Nu ska vi packa lite, så att vi kan njuta imorgon också, innan avfärden hem.

Det här mötte mig imorse när jag gick de få metrarna ner till stranden för en sista morgonjogg. Kan det bli annat än en underbar dag?

fredag 20 januari 2012

SURF´S UP

Häromdagen var det härliga vågor på Long Beach (Prae Ae). Både Wille och Julie är tuffingar, och surfar!

7 st + driver i en Tuk-tuk. Wille, Julie, Isac, Casper, jag, Karin och Peter...=)
Wille hamnade framför vår driver och var extremt nöjd.


Surfing på Prae Ae (Long Beach)
Wille väntar på nästa våg
Yiiihaaaa!
Martin och Peter agerade mänskligt hopptorn. Ungarna flög som vantar i luften.
Julie surfar också, men föredrar Klong Dao =)





tisdag 17 januari 2012

KOH ROK PARADIS

Igår var vi till vackra Koh Rok. Det var lika fantastsikt vackert som vanligt och det är en riktig "vykortsö". Vi hade tur med vädret och det var nästan plattvatten -skön båtresa.

Peter, Julie, Wille, Casper

Jag raggade upp en musklig kille på båten. Nädå, det är Martin, Peters barndomskompis från Västerås.

Vykort från Koh Rok...
Lilla Julie

Sedan blev det bad, snorkling och annat kul.

 Julie tyckte att fiskarna var så fina. Om sanden sade hon:
-mamma, känn, sanden känns som mjöl!

 Hon dök länge efter fiskar

 Emeffa, Julie, Colin och Isak badar


 Wille som varit ute och snorklat med Peter längre ut sprang iland mot...

...Eremitkräftorna! Roligare än varanerna sm också finns på Koh Rok tycker Wille

 Sedan snorklade vi lite till från stranden

 Yeah!!!


 Vi gillar Koh Rok. Undrar om vi kommer tillbaka någon gång?


söndag 15 januari 2012

AS GOOD AS IT GETS

Vi har haft en helt underbar dag. Förutom fint väder och allt det där så har vi verkligen njutit, harmoni, glädje, vänner, glada barn, bad, glada vuxna, lugn, en breezer i poolen, havet, solnedgången och nu toppar jag det hela med en påse M&M i soffan =).

Just nu kan livet absolut inte bli bättre. Och den känslan har jag haft hela dagen (jaja, förutom ett par gånger just innan middagen när någon av gullungarna inte riktigt var med på noterna =) ). Underbart iallafall. Och för en gångs skull, med en vecka kvar här på fina Lanta, känner jag mig hyfsat redo att åka hem. Skulle helst stanna några veckor till men jag har iallafall inte hemreseångest som jag brukar. Jag känner att vi verkligen njutit den här gången. Och landat. I lugnet, friden och det goda livet. Dagar som den här ger så mycket.

Så, Verkligheten, hit me! I`m ready!

Fast inte riiiiktigt ännu. En vecka kvar.

TJOHOOOO!!!!

Direkt efter min morgonlöprunda (8 km på stranden i morse, yeaj!) drog jag, Peter och barnen till Somewhere Else och Long Beach. iV började med att hänga i en sala...




 ...och dricka goda shaker.

 Sedan dök vi efter snäckor, Peter tog massage och barnen gungade. Favoritgungan verkar de aldrig bli less på =)




 Tillbaka hemma gymmade Peter medan fick jag sällskap på alkongen av Karin och ett par Breezers.
 På väg till middag på favorutrestaurangen...

 ...kvällsbadade vi i solnedgången. HÄRLIGT!

Wille njuter


 Julie gör likadant

 Ikväll såg man tydligt både Phi Phi Don och Phi Phi Ley. Det hör inte till vanligheterna...

Ikväll fick vi god mat som vanligt på Krua Nidnoy, och sedan hem med trötta barn. Vi lånade ut Wille till Casper och Isac kom till oss. Julies första sova över-kompis! Vi läste lite, sedan tog det ca 2 minuter och 3 sekunder så sov båda två.

Tack livet för en alldeles alldeles underbar dag!