Jag kommer ihåg det som om det var igår. Lukterna, det starka lysrörsljuset, den långa långa kampen, utmattningen, uppgivenheten, lättnaden. Och sedan kom han. Med snett huvud, tillplattad näsa, knutna nävar och blåröd hud. Den vackraste lilla varelse jag någonsin sett. Och sedan kom känslorna. Först den enorma oändliga kärleken. Sedan allt annat i en salig röra: rädslan, beskyddarinstikten och insikten om hur skört allt är.
Han förde med sig så mycket lycka och glädje. Men också en alldeles avgrundsdjup rädsla. För jag tror att när man blir förälder så förstår man verkligen vad det innebär att vara rädd. Att vara rädd för att det ska hända den lilla bräckliga skyddslösa varelsen något. Rädlsa för att inte räcka till och rädsla för att dö. Inte för sin egen skull, utan för att den lilla inte ska bli föräldralös.
Allt förändrades verkligen det där ögonblicket för exakt 7 år, 13 timmar och 54 minuter sedan. Helt plötsligt förstod jag meningen med livet, och helt plötsligt blev jag själv och mina behov sekundära. Det var som att sinnena skärptes och allt blev tydligare och starkare, alla känslor så omedelbara och överväldigande.
Vi var i en kokong i rummet på Sunderby sjukhus i 6 dagar. Jag kommer ihåg min ångest och mina tårar när de vänliga sköterskorna förde iväg honom för att ge honom extra mat under några långa minuter. Men han kom ju tillbaka. Redan där och då började vägen mot det oundvikliga. Han ska bli stor, bli självständig och klara sig utan mig. Just det är ju målet med all omtanke och kärlek.
Jag kommer ihåg hur han inte ville sova annat än liggandes med sin lilla kind hårt pressad mot min. Jag hoppas att jag aldrig glömmer den känslan. Ikväll när vi läst färdigt och jag kliat hans rygg en stund sade han -mamma, du kan gå nu. Jag ska somna själv.
Min lilla pojke håller på att bli stor. Jag hoppas att han någon gång förstår hur han förändrade mitt, våra liv. Vilken enorm glädje och kärlek han är. Willeprinsen, jag älskar dig. Tack för att du finns.
