...igår red lilla Julie för andra gången i sitt liv. Självklart tycker jag att det skulle vara roligt om hon blev lika hästintresserad som jag, så vi kan dela hästeriet. Så här när jag fått lite perpektiv på min uppväxt så förstår jag hur hästeriet har berikat mitt liv: Kompisskap (stallet var vårt andra hem), relationer till dessa underbara djur, kämpaglöd, ledarskap, hårdhet.
Hårdhet? Ja, man blir tuff, hård och tålig av att dagligen skotta skit, köra tunga skottkärror fulla med skit (kärrorna ofta större än man själv), lyfta höbalar, pulsa i djupsnö ut till hagarna, rida utomhus i 20-gradig kyla, cykla eller gå (halva året i mörker och kyla) till stallet, hantera stora djur som inte alltid vill gå åt samma håll som man själv tänkt, spendera tidigar mornar, långa dagar och sena kvällar i stallet med stalljourer, in och utsläpp av hästar, mockning, sopa stallgång, göra i ordning mat. Det är inget för veklingar inte. Speciellt inte i Norrbotten med sin långa hårda vinter.
Allt det här slitet belönas då och då med en varm mjuk mule mot kinden , en känsla av totalt samspel då hästen lyder ens minsta vink, en galopp genom pudersnö en gnistrande klar vinterdag, ett perfekt språng över ett hinder och, i det långa loppet, 2-benta vänner för livet.
Igår fick jag återigen dela hästglädjen med min vän Anna, som jag delat alla dessa upplevelser med som barn. Den här gången var det speciellt, för våra två små tjejer var med. Det var häftigt och jag hoppas att Olivia och Julie får uppleva lika mycket roligt med hästarna och i stallet som Anna och jag gjort.
Julie rider på shettisen Moa, Anna och Olivia står bredvid.
Hästhoppet lever =)
