Ett genombrott...?

Idag hände det något vid min morgonjogg. Det kan vara ett genombrott. Kanske. Eller inte? Det var iallafall första gången jag sprang och inte varenda steg kändes som en kamp. Idag liksom sprang fötterna av sig själva. Dessutom hjälpte ju Bono till. Jag har Bono i lurarna när jag springer, och när jag höll på att ge upp och inte orkade mer klämde han i med "Pride". Och vem kan sluta springa då? Itsället gav jag järnet och kände mig stark och snabb =).

Undrens tid är inte förbi...