ATT SPRINGA

Igår sprang jag på bandet på hotellet här i Sudbury. Länge, 60 minuter. Hur står man ut att springa på ett band i 60 minuter? Jo, man lyssnar på något. I vintras när jag sprang varje morgon i Thailand började jag varje löptur med Bono i öronen. It´s a beutiful day med U2. Alldeles i gryningen varje morgon smög jag ut från våran nedsläckta lägenhet där en stor Grebergare (Peter) och två små (Wille och Julie) låg och sov sött. Jag satte mig på trappan och snörde på mig löparskorna samtidigt som jag lyssnade på de thailändska morgonljuden; en tupp, en båtmotor, en hund som skäller. Det blev sakta ljusare och ljusare och när jag gått de 50 metrarna ner från huset till stranden möttes jag av en stilla och tom Klong Dao.Med Bono i öronen. Det lyckoruset går inte av för hackor. Morgonen var min och jag visste att efter en härlig löprunda hade jag en hel lång dag med min familj framför mig.

Klong Dao en tidig morgon. Så mycket lycka associeras med den här stranden -Wille tog sina första steg här, vi har tillbringat så många månader här och haft det så bra.

LYSSNA HÄR

Varje gång jag hör den här musiken triggas associasionerna från den här underbara tiden på det här underbara stället -jag blir lycklig! Men, jag vill liksom inte kontaminera mina associasioner med andra minnen. Jag vill inte stå på ett band i en källare och riskera att det minnet smyger sig in och förstör. Så Bono får vänta till nästa gång jag springer på Klong Dao. Istället lyssnar jag på annat. Igår på Hanna och Amandas podcast. Idag blir det Alexs och Sigges podcats (tack för tipset Ulrika =)).

 

Och Bono och Klong Dao och mina minnen får vara ifred.