BLUBB BLUBB & VAD HÄNDE?

Har dykt ett tag. Hållit andan med jobb, jobb och mer jobb. Full rulle. Nu närmar jag mig ytan och semestern. Det har hänt massor sedan sist. Det allra viktigast är att Wille startat sitt första sommarlov. Stort.

Till helgen är det midsommar -och födelsedagsfirande. Världens underbaraste lilla tjej fyller snart 4 år. Herrejösses. Vad hände?

Trött liten tjej, nyårsafton 2011 på Klong Dao



Badtjej på Koh Kradan, jan 2012

Snorkling i Kallax, sommar 2011

Våren 2010

Julie 1 1/2 år, Februari 2010, Relax Bay

Februari 2010, Relax bay



Alldeles ny i Kallax sommaren 2008

PRINSKORV

jag: -Nej, älsklingsjulie, du får inte en glass till. Det räcker med en idag.

Julie är tyst ett tag. Sedan tittar hon upp:

-Då ska jag ha godis, popcom (popcorn), chips eller prinskorv!

Prinskorv ?? =)

Lilla tuffa Julie. Vår underbara  tjej!



BILDER FRÅN ZAMBIA

Jag känner mig alldeles fullproppad med intryck, intryck från jobbet vi gjort här och intryck från allt vi sett på sidan om. Kan inte beskriva med ord så här kommer några bilder istället.

Runt vårat hotell fanns både Impalas och påfåglar.

Vår bil. Vi har kört ca 60 mil här i Zambia.

Allt kretsar runt vägen -det är massor med människor i rörelse runt stora vägen hela tiden.

Sraj, vår kollega, visade oss området han väste upp i.

 Området är en kåkstad -har vuxit upp utan stadsplanering. Alltså utan både el och vatten.

 Lekplats a la Chililabombwe

 Glada barn gav oss mycket uppmärksamhet.

 Även djur säljs längs vägen. Vi köpte ingen höna men väl ett sockerrör.

 Sraj visar mig hur jag ska äta sockerröret utan att göra illa mig i munnen.

 Det var väldigt gott. Man skalar först sockerröret med tänderna, tuggar i sig saften och spottar sedan ut det hårda som blir kvar.

 En påfågel utanför hotellets "gym".

Tack Zambia för en nyttig och intressant upplevelse.

LIKA MEN OLIKA

Har nu varit två dagar här i Copper belt. Bor i Ndola, och idag var vi på resans andra gruvbesök i koppargruvan Mufulira. Ett väldigt intressant besök på många sätt. Lite för intressant för min smak då vi fick uppleva rejält smällberg på nära håll. Jag (som tydligen ärvt lite katastrofberedskapstänkande från min alltid beredda mamma) fick nästan hjärtattack då det small till i berget och det rasade från taket/väggen bara några meter från oss. Jag började springa för livet, men stannade efter ett par meter för ingen annan sprang =). Vi flyttade oss från området ganska snabbt och hörde bara ett par till mindre smällar efter den stora. Det är varmt i gruvorna -35-45 grader och trots att det redan rann svett på hela min kropp svettades jag nog lite extra efter den upplevelsen. Läskigt men antagligen ingen riktig fara på taket -man har bra koll på vilka områden det här kan inträffa i. Mamma, oroa dig inte nu -jag kom upp säkert -via en brant ramp (på en landrovers flak) och två olika schakt med hissar i.

Vi har långa arbetsdagar och intrycken är många. Jag har svårt att formulera det men det är väldigt märkligt att befinna sig här. Zambia är ett u-land. U-länder är sånt man ser på TV. Ändå är det bra här -man ser inga svältande människor, landet har ett stabilt poiltiskt läge och utvecklingen går verkligen framåt. Men ändå. Många bor i hyddor, ingen el, inget rinnande vatten. 16 % har HIV. De flesta barnen går i skola, men inte alla. Många dör i vanliga sjukdomar som blir dödliga pga HIV-smitta som påverkar immunförsvaret.

Det finns kyrkor överallt. Men nästan inga restauranger. Typ det omvända förhållandet kyrkor/restauranger i Sverige =). Alla talar engelska och något/några inhemska språk. Folk i allmänhet är glada och vänliga och hjärtliga. Och väldigt fattiga.

Jag känner mig som en sur inbunden bortskämd svensk som gnäller för att jag inte kan köpa så stor båt som jag vill.

Jag menar, vi är ju alla lika. Vissa av oss har bara haft den oerhörda turen att födas i Sverige.

På väg till Kitwe köpte vi vattenmeloner.

Det mesta går att köpa i vägrenen...

Barnen är med mamma. Hela tiden. Även om mamma jobbar med att sälja vattenmeloner längs med en stor väg. Barnvagnar finns inte här. "barnen är tryggare och knyter an bättre om de får sitta i famnen eller på ryggen". De är kloka i Zambia.

De här tre är gifta med samma man. Ena kvinnan bär sitt barn -inga problem, om händerna är fulla med barn bär man övrigt på huvudet..

Impalas på parkeringen på vårat hotell.

Nu i säng. Det blir tidigt imorgon igen. Puss och kram Wille och Julie, jag älskar er!

VOJNE

Igår vaknade jag på fina Intercontinental i Lusaka. Sprang på morgonen, käkade frukost och sedan bar det av mot Kitwe -6 timmar i bil. Intressant upplevelse på alla sätt...

Polisen har vägspärrar med jämna mellanrum. Vi klarade oss igenom alla =)

Kom fram till hotellet i Kitwe och insåg att det inte gick att bo där -inte ens för oss hyfsat hårdhudade resenärer. Efter mycket om och men hittade vi ett annat hotell, och hann precis till mötet vi hade på eftermiddagen.

Idag har dagen tillbringats på 1600 m djup i N´kana copper mine. Varmt (hela jag var sjöblöt i svett) och jobbigt men väldigt intressant. Vi lämnade hotellet 05.30 imorse, och var klara för dagen 17.30. Tung och lång dag och när vi hoppat in i bilen och kört den dryga timmen till nästa stad, N´dola, var vi både trötta och hungriga. Gruvbesöken i de gruvor som är varma blir jobbiga, man svettas litervis och det är smutsigt, mörkt och höga ljud. Nu har vi checkat in på nästa hotell och jag hoppas att jag lyckas ta mig i säng innan jag somnar med kläderna på. Avfärd imorgon igen 06.10.

Over and out from Zambia.

PS. Har precis skypat med Peter. Det är så bra att skype finns -nu fick jag höra att barnen mår bra och att allt är bra därhemma. Längtar hem. Jättemycket.

UP UP AND AWAY

Igen.... Sist jag skrev här var jag i Chile. Sedan for jag till Brasilien. 7 flighter senare var jag hemma igen. Och nu, efter 18 dagar hemma bar det av igen. Luleå-Stockholm-Munchen-Johannesburg-Lusaka. Kändes faktiskt som en bit av en kaka, inget jobbigt alls mot hemresan från Brasilien som varade i 40 timmar.Hu.

Nåväl, nu är jag i AFRIKA. FÖR FÖRSTA GÅNGEN. Och jag gillar det. Kan inte riktigt beskriva känslan men det känns bra. Bättre än Sydamerika. Ska skriva om det när jag orkar, men det handlar om kultur, religion, struktur och språk. Varför man känner sig mer hemma på vissa ställen än på andra.

How to survive a long flight: en påse godis, tre bra böcker. Och stödstrumpor förstås. Viktigt...=)

Loungen i Johannesburg, Sydafrika. Inget nät fanns det där, dåligt dåligt. Lounger är bra -det blir en stunds vila och är mindre hektiskt än ute vid gaterna. Gratis snacks och dricka är också bra.

Flög med South African för första gången. Jättefräscha flygplan och bra service. Till och med ett vegetariskt alternativ till middag.

I Johannesburg stod den -den perfekta soffan till barnens lekrum. Handgjord, tillverkas endast i 60 exemplar och skeppas var som helst i världen. Prislappen? ca 60 000 SEK.

Anlände hit till Lusaka vid 14-tiden. har hunnit ta en långpromenad  (1,5 timme), springa på bandet (5 km på 26.15 -snabbt =) ) och styrketräna. Jag har ju bestämt mig för att både träna och jobba mega-mycket när jag ändå måste vara borta från barnen. Efter 24 timmars resa var hjärnan inte den piggaste så då blev det träning.

Imorgon är det en ny dag. En spännande dag då det bär av mot Copper belt och gruvorna.

/Jenny (mätt, trött och med stor längtan efter två små barn i hjärtat).

LEDIG DAG

Välförtjänt ledig dag idag. Började tidigt på morgonen med 10 km på löpbandet. Efter rfukost bar det av. Första stopp Emiliana Vineyards i valle de Casablanca. Jag prvade deras bästa vita vin och det var så fantastiskt gott så jag var tvungen att köpa med mig lite hem =)

Härligt ställe, nöjd Jenny.

Sedan fortsatte vi mot havet och Valparaiso & Vina del Mar. Jag inser att jag verlkligen älskar havet, lukten, ljudet av vågor och den klara fuktiga luften. Underbart. Stilla havet är vår största ocean och täcker 32% av jordens yta. Idag doppade jag tårna i Stilla havet. Det var kallt =).

Playa El Sol, Vina del Mar.

Middag vid havet. Grillad tonfisk med jordgubbar (!) och vittvin från Valle de Casablanca. Jag har verkligen njutit av den här dagen. En dag att minnas och en dag så bra den kan bli utan mina älskade små härliga barn.

Pisco Sour och solnedgång. Som vi brukar säga i Thailand -Hejdå Solen. Ses imorgon!

Imorgon bär det av igen. Till Brasilien via Uruguay.

Godnatt!

ROADTRIP

LÅng dag idag igen... Började med morgonjogg i en park alldeles vid hotellet, sedan har det varit full fart i 12 timmar. Vi har haft möte med Chiles största gruvbolag idag, och det innebar en del bilkörning.

I Chile är de flesta vägar privatägda -vilket innebär biltullar

Skulpturer i hårt packad vulkanisk aska.

Kontraster -bönder som använder hästar vs moderna bilar. Många är väldigt fattiga i det här landet och några är väldigt rika.

Vår kontaktperson i Chile. I bakgrunden de första bergen som hör till Anderna.

Det finns klotter och det finns klotter. Visst berör den här målningen? Ansiktsuttrycket kombinerat med kroppen som ser ut att höra till ett litet barn.

Det är mycket prat om jordbävningar här. -If there is an earthquake, don´t run. Stand still. Och jag sover med såpass mycket kläder på mig att jag kan springa ut direkt om det börjar skaka på natten. Det är stora skalv här titt som tätt -4000 seismiska händelser registreras varje dag i gruvan El Teniente.

Nu ska jag hoppa isäng -imorgon TIDIGT löprunda (04.45), för kl 06.45 är det avfärd mot El Teniente. Världens största underjordsgruva. Lite WOW är det allt =)

BIENVENIDO A SANTIAGO

Det är häftigt att resa. Att titta ut genom flygplansfönstret mitt i natten och se ut över ett månbelyst, tillsynes oändligt Atlanten. Att följa flygplanets väg på skärmen framför sig och må riktigt dåligt över att man åker längre och längre bort från barnen. Det känns väldigt väldigt fel, men ändå vet jag att jag måste ju resa, och det är spännande, och roligt och nyttigt.

Att på diverse flygplatser se hur massan av människor förändras -till utseende, klädsel och beteende. För visst är det omöjligt att ta fel på en tysk och en peruan, eller på en svensk och en fransos?

Den massiva vågen av intryck när man kliver av planet i en annan världsdel -lukter, värme, ljud. Allt är ju annorlunda men ändå rätt lika.

I Brasilien är det sydamerikanskt på ett kaosigt sätt. Loungen i Sao Paolo ett skämt, trångt, varmt, med vresiga ljudliga brasilianskor i personalen. Vidare till Chile -sydamerikanskt på ett mer ordnat sätt. Chile måste vara Sydamerikas "västland".

Idag har jag efter en snabb mellanlandning på hotellet här i Santiago haft möte på exportrådet, därefter käkat middag. Utomhus. Ljuvligt, 25 grader varmt. Nu är det läggdags -25 timmars resa och direkt jobb efter det blir man trött av =).

På väg mellan Brasilien och Chile flög vi över andernas högsta berg. Man funderar lite när man ser ut över Anderna från fönstret. Läskigt men storslaget.

Nu ska jag lägga mig i sängen och titta på Wille och Julie i kameran tills jag somnar.

Good night Santiago -och resten av världen som är stor men ändå inte.