ÄRAS DEN SOM ÄRAS BÖR

Idag har Peter fått medalj! Här kommer lite bilder.

TV var på plats och filmade de uppradade soldaterna. (Peter är han i grönt. Fniss)

Julie och Adam var mer intresserade av varandra än av pappornas medaljmottagande =)

Små barn, lång ceremoni...

Stolt Wille

Stolt Peter (ser ni medaljen?)

Jag tog inga bilder på de som svimmade. För jag är ju snäll, innerst inne, egentligen.

HOW HARD CAN IT BE?

Snart kommer det att låta brak och krasch på Hedenvägen. Det är ljudet av vårt soffbord som flyger ut genom ytterdörren och blir kaffeved.

För snart står jag inte ut mer. Vi har haft det provisoriska soffbordet i snart 6 år. Jag spyr när jag ser det. Varje gång jag råkar få syn på det rycker jag till och tänker: HU!

Tyvärr är de enda borden jag vill ha totally out of reach. Så det får nog bli ett soffbordslöst vardagsrum för oss.

Mina drömmar. Båda hittar ni på Svenskt Tenn /Tant Jenny

ÅTTA SPYDDE RESTEN DOG

Jag har ett väldigt hett tips till någon duktig eventanordnare! Om du behöver jobb -kontakta mig, jag ska skicka dig vidare till en potentiell arbetsgivare som definitivt behöver dina tjänster.

Idag var vi på ett event anordnat av den potentielle arbetsgivaren. Det började bra med inbjudningar som damp ner i brevlådan 4 dagar innan eventet. (Ville man möjligen inte ha så många deltagare?). Vi lyckades iallafall att med detta två-sekundersvarsel stuva om i kalendrarna och anlände idag kl 10.15 fulla av förväntan. Underhållningen var iallafall väldigt imponerande, pompa och ståt och två (!) svimningar. WOW tyckte Wille och var djupt imponerad då de två resliga männen med några minuters mellanrum segnade ner i backen. (Herregud vilken tur att det inte  är männen som föder barn, om de svimmar av att STÅ STILL).

Nåväl, när svimningsdramatiken var över och den store talaren (som konsekvent tackade deltagarna i en tidigare mission ist för den aktuella) talat klart så bjöd man familjerna, de anhöriga, de som stått ut de långa veckor/månader som de respektive varit borta, på bricklunch (!) i markan (där slog man på stort, köttbullar med potatis eller kyckling, fast kycklingen var slut). I markan fick vi skäll för att vi kom för tidigt på lunch -NI SKULLE VARIT HÄR HALV ETT,  INTE HALV TOLV! -var svaret då jag frågade vilken sorts mat det fanns. Vilken tur att de äldre anhöriga som faktiskt hade satt på sig kostymer och slipsar och hela faderullan hade klätt upp sig. De vägde upp den trista bricklunchen och de sura mattanterna.

Sen var det klart. Men laxen vi tillslut fick var god och barnen var glada och piloten fick sin medalj och sitt diplom.

Men vem F-N hade ordnat den här tillställningen?
Förmodligen samma stjärna som ordnade flygdagen i somras för 40 000 åskådare och endast hade fixat ett litet ynkligt matställe. (det är väl onödigt för småbarnen att äta, de ska ju bara vara inne på området i 6 timmar...)

Sådärja , nu fick man spy lite galla också =). Det behövs bland allt latte-feelgod tycker jag.

Och som tur var så dog ju ingen, de bara svimmade.

IT COULD BE WORSE

Om jag har en dålig dag så tänker jag bara :-Äsch, jag är iallafall inte en polsk gruvarbetare. Sen blir jag glad igen =)

Var på besök i en polsk gruva för ett par veckor sedan. Hot as hell, trångt, ras från taket. Allmänt otrevligt var det därnere. Men ändå bättre än jag trodde.

The swedish delegation...

jag i saltdammet (svetten rann men det syns inte =) )

TIME FLIES

...snart är det jul. Nädå, men jisses vad fort hösten går. Första snön kom förra helgen. TACKOCHLOV försvann den på en gång, och den här helgen har bjudit på flera plusgrader. Underbart. Jag njuter av höstväder och längtar inte tills allt blir djupfryst och havet får ett lock över sig.

En lugn helg avslutades med fantastisk ljusshow vid Norrbottens museum. Två barn, en mamma och en momme knatade därifrån vid 19.30 och var speedade och uppfyllda av upplevelsen. Varför händer inte sånt här oftare? Trots obefintlig marknadsföring var det FULLT med folk i den regniga museiparken, och ändå var det här bara en av alla förställningar som givits. Vilket party Luleå! Shit, det finns hopp om livet även i den här hålan var min spontana tanke =)

Som genom ett mirakel kunde Julie trots den omtumlande upplevelsen ändå somna direkt vi kom hem.

På det mer filosofiska planet funderar jag mycket på allt och på livet just nu. 40-årskris kanske? Fast att kalla det kris är väl att ta i, mognad kanske är en bättre benämning.

Wille och Julie spanar in det första snöfallet (förra helgen)

Klart man måste få springa ut barfota på den första snön.

Såhär slutade det när Julie följde med mig på joggingrunda imorse...

Kanske beror på lördagskvällens aktivitet.. Matti, Julie och Wille gjorde B-näset osäkert

Summa summarum -härlig helg med joggingturer, shopping, kalas, thaimat, vinkväll, bus eller godis, vänner och godis. Vi har absolut inget att klaga på...

SPRINGMASKEN

Jag har ju drabbats av springmask. Blivit väldigt beroende och plågas nu av att vakna varje morgon och tänka -bara jag inte har ont i halsen, bara jag inte har ont i halsen. Nädå, men hela förra vintern hade jag just ont i halsen, det började med en halsböld i november och sedan blev det liksom inte bra. Och jag har hört att man kan springa om man är förkyld, har magsjuka, brutet ben och alla möjliga diverse åkommer. Men INTE OM MAN HAR ONT I HALSEN!

Igår provade jag att springa med magknip. Det gick bra i 4,5 km, sedan var det bara att kasta in handduken.

Hästarna var ett beroende, men vete tusan om inte det här är värre. Jag blir sursursur som ättika om jag inte får springa en dag. Vilar två dagar i veckan och det är inte kul. Och när jag springer är jag lycklig, endorfinerna flödar och jag känner mig oövervinnerlig (tills nån hurtbulle springer om mig det vill säga). Jag lyssnar på musik, bra musik som peppar, och njuter av dofter, den friska luften och ensamheten. Det är underbart.

Jag kan inte annat än att tipsa alla andra stressade småbarnsmorsor om det här. Spring! Det tar inte lång tid, man blir piggare, gladare, starkare och mår så bra! Dessutom springer jag tidigt på morgonen (på helgerna) och sent på kvällarna (på veckorna), så barnen märker knappt att jag är borta.

Den här foten (och min andra fot också förstås) har sprungit ganska många mil de senaste månaderna. Happy feet!

Nu är det fredag igen. HIT IT!

PICS FROM PERU

Bildregn. Har inte ord för att beskriva allt, så bilderna får tala. Jag vet iallafall att jag vill tillbaka, och jag vill att mina barn ska få se det här. Fast de måste bli lite, eller ganska mycket, större först.

SECURITY

Jodå, nog var jag hackad alltid. Fått byta ALLA lösenord, överallt, på order av IT-människa på jobbet. Jaja, så kan det gå.

Misstänker att mannen bredvid mig på bilden inte har liknande problem. Bilden är från Colca Canyon i Anderna, Peru. Resan var fantastisk men tuff.

Kondor i Colca Canyon

Jag var helt omtumlad och tagen länge efter Peru-resan i September. Fantastiskt land som förfärar och förför. Mer bilder etc kommer snart.

Nu funderar jag på om jag ska äta lunch eller springa. Kanske vore bäst att göra både och...

/Springmasken

HACKE HACKSPETT

Funderar på  om jag är hackad. Om jag är det , spelar det någon roll?

Bloggen har varit lite tyst på sistone. Det har varit fullt upp i det riktiga livet, och därmed inte så mycket tid för det virtuella livet. Men jag saknar min blogg, så nu ska jag försöka igen. Sedan sist har jag flygit och farit, jobbat, tränat och haft en massa kvalitetstid med min familj. En bra månad.

I somras startade jag ju kampen mot förfallet. Det går riktigt bra. Jag lovade mig själv att när jag fyller 40 ska jag vara mer vältränad än någonsin i mitt liv.

Vad tror ni, kommer jag att lyckas?

TILL MIN MAMMA

Idag fyller du 65 år och jag är lite ledsen att jag är så fasligt långt borta just idag. Mamma, jag hoppas du får en jättefin dag, och att du mår bra, är glad och nöjd. För vet du, du är världens bästa mamma och jag älskar dig så väldigt mycket. Jag har haft sån tur att jag fick just dig som mamma, och jag hoppas att jag på något sätt kan ge tillbaka all den villkorslösa kärlek och allt det stöd jag fått, hela mitt liv. Du är ju också världens bästa mormor till mina barn. Det är en sån lycka att ha dig, som alltid finns till hands, är osjälvisk och ger av din kärlek till alla i min familj.

Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är för att just du är den jag kallar mamma.

LIMA PART II

Lovely Lima. Bodde fint och såg mycket fint. Åt fint på kvällen och sov fint på rummet. Hade en finfin morgonjogg också (runt golfbanann nedan).

Utsikt från hotellrummet, golfbana och lååångt borta, the Pacific ocean.

Ready for tour de Lima

Iglesia San Fransisco. Spännande katakomber under kyrkan med kvarlevorna (benen) från 25 000 människor.

Stränderna

Fantastisk mat på fantastiska ställe

Dessutom är Llima bra på andra sätt. Jag blev återigen påmind om hur oerhört privilegierad jag är som är född i den delen av världen jag är född i. i Lima känner jag mig obscent rik och undrar varför inte alla får ha det så bra som jag.

 

LIMA

En stor portion separationsångest och några flygresor (varav en låååång) senare så landade jag i Lima.

Trött efter 21 timmars resa, men trots att jag flög med KLM fick jag bagaget!

Har för dålig uppkoppling där jag befinner mig nu (i Arequipa), men återkommer med mera såfort jag kommer åt internet igen.

AS IT SHOULD BE

ÅÅåååå. Nu är allt som vanligt igen. Peter är hemma. Peter är hemma! Peter är hemma!!! PETER ÄR HEMMA!!!!! 2 månader är lång tid, men ändå kort. Sommaren utan vår fjärde familjemedlem har varit lång, men ändå jättekort, ovanlig men vanlig. Vi har klarat oss bra, men kommer alltid att minnas den här underbara konstiga sommaren som saknadens sommar. Tack och lov bjöd ju vädergudarna på en sommar vi sent ska glömma, och det är lättare att hålla humöret uppe på barn och vuxna under sådana förhållanden.

På pluskontot: jag har förstått hur många fina fantastiska nära och kära vi har. Familj och vänner. Stöd, uppmuntran, roligheter, omtanke, besök, lek, hjälp, mat, båtturer, vinkvällar, övernattningar i tält, barnvakteri. Tack alla ni som hjälpt till att fylla tomrummet efter Peter den här sommaren.

 I love you all.

...och presenter hade han med sig!

...och Champagne det drack vi!

Nu är jag på ett hotellrum i Krakow. 35 timmar fick familjen vara komplett =). Fast, jag åker hem igen imorgon. Så allt känns bra. Som det ska.

Stort hotellrum. Polackerna kan.

JODÅ

... vi lever. Men jag är insugen i jobbtornadon igen och är helt slut när barnen väl somnat på kvällarna, så bloggandet har fått stryka på foten. Sammanfattar: höstigt, REGNIGT, full rulle. Inskolning på fritids (chockartat och ångetsladdat (för mig, kul för Wille)), Julie tillbaka på Trollnäs (nema problema). Vi är kvar i Kallax med våra harpaltar och älgar.

Bjuder på en favorit, lyssna och njut.

TACK

Tack mamma och Tomme. Tack för att ni har stöttat oss på alla möjliga sätt den här sommaren. Utan er hade det varit så oändligt mycket jobbigare och tråkigare.

Tack också för de 102,57 kilometrarna jag sprungit den senaste månaden medan ni morgonmyst med Wille och Julie. Kampen mot förfallet går finfint. Jag börjar känna mig stark och snabb =). Enda problemet är att jag verkar ha blivit beroende. Får jag inte springa blir jag sur som ättika. Sursursur.

När vi flyttar hem ska jag ta med hopprepet och stå och hoppa när barnen somnat. Ser ingen annan lösning.

NOT QUITE YET (part II)

Nu har jag bestämt oss. Vi flyttar inte hem imorgon. Vi stannar här i vårt paradis ett litet tag till. Känns som ett skönt beslut. Om än lite ensamt. Men mysigt, härligt, ljust, ute, soligt, fritt och okomplicerat.

Lämna det här för tallarna på Hedenvägen? Njääää...

Nu skiner solen på oss, men när det blir höst igen, då flyttar vi hem.

NOT QUITE YET

Igår hade vi en härlig kväll hos Annika. Anna flyttar på Söndag så vi ville hinna med en sista vinsurrarkväll. Trevligt, gott, och förhoppningsvis utan dolda mikrofoner med inspelningsfunktion =).

Och idag, idag kom sommaren tillbaka. Den här fantastiska sommaren verkar inte ge med sig riktigt än. 4 dagars höst fick vi, men nu verkar det bli fint ett tag framöver. Hejaheja sommaren, ge dig inte, kämpa!

Vi har haft en härligt slö dag, med barnarbete (avlönat trädgårdsarbete, W och J kämpade med sopar, krattor och skottkärror).  Senare tog jag och Wille en jogging/cykelrunda. 7,2 km trampade Willes små ben, med bara en vurpa och ett par promenader i uppförsbackarna som avbrott.

God mat åt vi också, grillad oxfile med ett fantastiskt gott vin. Det smakade extra gott i den härliga kvällssolen. Vilken dag!

W och J med världens bästa Motte (och magarna fulla med oxfile).

När barnen käkade popcorn och såg på Pettson och Findus efter maten satt jag på bryggan. Kvällssolen värmde min rygg, havet var spegelblankt, det var alldeles lugnt och tyst. Ibland bröts stillheten av ett vak. Det var en sån där vacker kväll som gör att man kommer ihåg att känna sig tacksam och jag satt där och bara njöt. Det är så vackert.

Kvällen avslutades lika storslaget som dagen varit. Jag och Wille läste sista kapitlet i Harry Potter. ojoj. Vilken häftig upplevelse att dela den boken med Wille. Wille hade svårt att somna efteråt, så vi pratade länge om boken och allt som hänt. Om läskiga grejer och om mod, magi och vänskap.

Hej Jenny. Hej. Är du ensam i stugan nu igen? Ja, men jag börjar vänja mig. Life is good. Det får man inte glömma. Men han får gärna komma hem nu.

EN HÄRLIG LITEN MÄNNISKA

Jag: Julie, du är en HÄRLIG liten männsika!

Julie (med en självklar ton): -Jag vet.

Jag önskar att hon säger likadant när hon är 11 år, 12 år, 13 år och helst hela livet.

Självkänsla, självförtroende och mod. Det vill jag ge mina barn.

En HÄRLIG liten människa

Här rullar dagarna på. Jag har börjat förbereda för hemflytt. Det känns tråkigt. Vill inte alls flytta hem, men det blir väldigt mycket lättare att klara all logistik och sånt som hör vardagen till då vi bor hemma. Men det känns som att bli instängd. Här lever vi UTE på ett annat sätt. Dörrarna står öppna, barnen springer runt ute själva. Jag går runt i bikini, barnen springer halvnakna. Det är så härligt att nyvaken öppna dörren, säga godmorgon till harpaltarna och se två små troll iklädda varsin morgonrock springa ner till studsmattan. Eller gå hand i hand ner genom det blöta gräset för att väcka momme och motte.Hemma i "förorten" måste jag följa med Julie ut, och det känns konstigt att lämna ytterdörren öppen. Som att gatan ramlar in i huset ungefär.

Nä. Här i Kallax trivs jag bäst. Dessutom har vi närheten till Inger och Tomme. Jag känner mig mycket mindre isolerad när jag vet att de finns några få meter bort. Hemma är jag verkligen ensam (vuxen).

Nä HU. Jag har inte alls någon lust att flytta hem. Dessutom är jag nog egentligen ingen "villaområdesm

änniska". Jag vi bo öppet, och fritt. Inte se fula hus när jag tittar ut, utan istället, träd, hav eller ängar.

Nu ska jag dränka min hemflyttsångest i ett glas rödvin, och njuta av vår lilla stuga med tända ljus och en filt över mig i soffan.

VÄLKOMMEN HÖST

Idag har en stor oro försvunnit. Det är för privat för att gå in på här men jag är iallafall oerhört lättad och glad!

Dessutom så har hösten kommit. 11 grader och regn i Luleå idag. Och det gör inget, känns faktiskt helt OK. Idag är jag på jobbet och tjuvstartar lite inför nästa vecka, då allt drar igång på riktigt.

Vi har nu hunnit till kapitel 14 i Harry Potter och De vises sten. När det gick upp för Wille att det bara var 4 kapitel kvar blev han djupt bedrövad.

-ÅÅÅÅÅ jag vill läsa nästa bok nu.

Jag har sagt att han måste vänta ett tag till, eftersom böckerna blir läskigare och läskigare, så nu är planen att läsa om den med Peter i september, och sedan se filmen i vinter. Sedan, om det känns OK, läsa nästa bok. När jag sade till Wille att man egentligen ska läsa böckerna när man kan käsa själv stavade han sig igenom "Professor Quirrell", lyckades och sade stolt

-se där mamma, jag KAN ju läsa!

Nu ska jag skynda mig här på jobbet så kanske vi hinner hitta på nåt kul i eftermiddag.

NU PÅ SOMMARENS SISTA DAG

...säger som Ratata, fast tvärtom; mörkret gör så ont nu när mina ögon vant sig vid ljuset =).

Fast det varit ganska varmt idag så är den där och flåsar oss i nacken, hösten. Jag som normalt ÄLSKAR hösten känner mig inte redo ännu. Jag är inte färdig med sommaren, inte alls. Inte på långa vägar faktiskt. Känner mig ungefär som jag kände när vi var på väg hem från Thailand sist. Jag VILLE INTE åka hem. 9 veckor var inte nog. Halvpanik och blues de luxe...Är inte riktigt redo att sugas in i den hysteriska jobbtornadon med resor och nattjobb. Vill vila mer, bara liite till. Och när jag vilar vill jag ha sol och värme =). Nåväl, det är en vecka kvar och med lite tur har SMHI fel som vanligt och vi får fler underbara dagar.

Sent ikväll tog Wille årets sista kvällsdopp. Han är så modig och härlig. Huttrande hoppade han i från bryggan med cyklopet på. Dök runt lite grann och klev upp efter några minuter, med blå läppar. Sprang sedan raka spåret upp i den varma duschen.

Känner mig ganska ensam. Det är lättare att vara ensam vuxen när solen skiner, luften är varm och nätterna ljusa.

Idag har varit en bra dag, glada barn, härligt (om än lite kallt) väder och Luleåkalas samt lunch på stan med stora och små kompisar. Det verkar som att alla dagar som jag startar med en löprunda blir bra, kan man tacka endorfinkicken för det måntro? Om bara mina benhinnor var med på noterna skulle jag springa min 7km-runda varje dag. Gärna två gånger.

Nu ska jag blåsa ut ljusen, dricka upp det sista ur vinglaset, gå ut på altanen och andas lite nattluft. Sedan kryper jag till kojs med Bingo Rimer.

Kvällshimlen ovanför vår lilla stuga ikväll

Kvällsjag i vår lilla stuga ikväll (hår -skitigt, tisha -Acne =) ) Godnatt!

PICS

Om jag skriver idag blir inte orden så roliga så här kommer ett bildregn från igår och i förrgår istället. Då var det sommar, nu är det nog höst...

Sammanfattar : bad, sol, Luleåkalas med stora och små kompisar.