Har nu varit två dagar här i Copper belt. Bor i Ndola, och idag var vi på resans andra gruvbesök i koppargruvan Mufulira. Ett väldigt intressant besök på många sätt. Lite för intressant för min smak då vi fick uppleva rejält smällberg på nära håll. Jag (som tydligen ärvt lite katastrofberedskapstänkande från min alltid beredda mamma) fick nästan hjärtattack då det small till i berget och det rasade från taket/väggen bara några meter från oss. Jag började springa för livet, men stannade efter ett par meter för ingen annan sprang =). Vi flyttade oss från området ganska snabbt och hörde bara ett par till mindre smällar efter den stora. Det är varmt i gruvorna -35-45 grader och trots att det redan rann svett på hela min kropp svettades jag nog lite extra efter den upplevelsen. Läskigt men antagligen ingen riktig fara på taket -man har bra koll på vilka områden det här kan inträffa i. Mamma, oroa dig inte nu -jag kom upp säkert -via en brant ramp (på en landrovers flak) och två olika schakt med hissar i.
Vi har långa arbetsdagar och intrycken är många. Jag har svårt att formulera det men det är väldigt märkligt att befinna sig här. Zambia är ett u-land. U-länder är sånt man ser på TV. Ändå är det bra här -man ser inga svältande människor, landet har ett stabilt poiltiskt läge och utvecklingen går verkligen framåt. Men ändå. Många bor i hyddor, ingen el, inget rinnande vatten. 16 % har HIV. De flesta barnen går i skola, men inte alla. Många dör i vanliga sjukdomar som blir dödliga pga HIV-smitta som påverkar immunförsvaret.
Det finns kyrkor överallt. Men nästan inga restauranger. Typ det omvända förhållandet kyrkor/restauranger i Sverige =). Alla talar engelska och något/några inhemska språk. Folk i allmänhet är glada och vänliga och hjärtliga. Och väldigt fattiga.
Jag känner mig som en sur inbunden bortskämd svensk som gnäller för att jag inte kan köpa så stor båt som jag vill.
Jag menar, vi är ju alla lika. Vissa av oss har bara haft den oerhörda turen att födas i Sverige.
På väg till Kitwe köpte vi vattenmeloner.
Det mesta går att köpa i vägrenen...
Barnen är med mamma. Hela tiden. Även om mamma jobbar med att sälja vattenmeloner längs med en stor väg. Barnvagnar finns inte här. "barnen är tryggare och knyter an bättre om de får sitta i famnen eller på ryggen". De är kloka i Zambia.
De här tre är gifta med samma man. Ena kvinnan bär sitt barn -inga problem, om händerna är fulla med barn bär man övrigt på huvudet..
Impalas på parkeringen på vårat hotell.
Nu i säng. Det blir tidigt imorgon igen. Puss och kram Wille och Julie, jag älskar er!
